Roger gick Visskolan i Västervik 2004-05 och har sedan dess spelat i ett otal konstellationer, bland annat Los Heridos, Lokomotiv, Visartisterna, Huvudbry, Vi ser till kaffet och många fler.

Men hittills under 2018 har en förändring skett. Roger har allt oftare framträtt ensam, den här gången är det med ett avskalat och personligt program helt på svenska, fyllt av känsla och närvaro.

Där finns de gamla mästarna likväl som dagens stjärnor med, men kanske är det hans egna visor som ändå är största behållningen.

Ingen som hört ”Räcker inte till” kan undgå att känna saknaden vina mellan strängarna på hans stålsträngade gitarr. Och ingen som hört ”Visan om Ernst” kan missa vilken tv-kändis som avses, eller hålla sig för skratt. Texterna är träffsäkra och har hög igenkänningsfaktor.

Hur det började

En mycket ung 
Roger M Carlsson

Men det började för en oherrans massa år sedan. Mitt tidigaste musikminne är när jag sitter framför föräldrarnas grammofon och lyssnade på Hootenanny Singers. Kanske var jag fyra år. Musik hade en förunderlig inverkan på mig och mina föräldrar såg det för gott att anmäla mig till den kommunala musikskolan. Eftersom jag då bara gick i förskola kunde endast blockflöjt komma på fråga. Tanken var väl att vi som spelade skulle lära oss noter. Jag kan väl ärligt erkänna att det gick sådär. Jag kan väl idag läsa noter hjälpligt men det tar tid – men det kanske går att öva upp.

Äntligen gitarr

Efter att plågat mig och min omgivning igenom två års blockflöjtsstudier nådde jag äntligen fram till det hägrande målet. Gitarren som jag skulle få lära mig spela på. En nylonsträngad Yamaha som var min, bara min. Men nu hände något jag inte räknat med. Mina lärare ansåg mina dasslock till händer skulle passa perfekt för att studeras klassisk gitarr och det innebar – just det – ännu mer jävla noter. Eftersom jag är en smula envis lärde jag mig istället att lyssna och titta på när läraren spelade och att lägga på minnet hur han gjorde så att jag skulle slippa de där prickarna och strecken. Först i årskurs sju fick jag byta till elgitarr och fick till slut lära mig ackord. Nu blev det kul att spela.

Gitarr på hyllan

Dessvärre hamnade väl gitarren på hyllan lite när mopeden gjorde sitt dramatiska intåg i mitt liv, plötsligt cirkulerade det mesta kring oljeblandad bensin och en hastighetsmätare som max fick gå 30 men som helst av allt skulle peka på 70. Lite äldre och med nya intressanta färdigheter och så upptäckte jag de där fantastiska tjejerna. Det var helt enkelt så att det blev mer lyssna på musik än spela musik under den här tiden. Det blev såpass viktigt att jag kom jag på ett sätt att bygga in små högtalare i hjälmen och sen kunde man ha sin lilla bandspelare på pakethållaren. Jag var ju lite intresserad av elektronik och löda var ju en smal sak.

IL-Studion

Några år senare, när jag flyttat till Västervik, fanns det i bostadsområdet där jag bodde, en musikstudio som hette IL-Studion. Där har bland annat Eva Dahlgren spelat in under några tidiga sessioner. Ingemar Lund som var ägare till studion satt i rullstol, på nåt sätt blev vi vänner och jag hängde ofta där och lärde mig både ett och annat nyttigt. Studion var mycket nedgången och när chansen dök upp att få ta över efter Ingemar var vi några som bildade en förening.

På något sätt fick vi Bostadsbolaget med oss tillsammans med Hyresgästföreningen som gemensamt sponsrade med lokal så att vi kunde bygga en ny musikstudio. Föreningen hette Ovisans Wänner – för visor var ju det värsta vi visste, inte sant? Vid denna tid gick jag i skolan och läste på komvux in 4-årig teknisk utbildning på två år tillsammans med en god vän. Vi började spelade tillsammans och hade några bejublade (nåja) uppträdanden på pizzerian och kvarterskrogen Torino.

Spice of Life

På något sätt bildades efterhand ett band som döptes till Spice of Life – livets krydda. Namnet kom vi på eftersom vi både sett en film och spelade ett dataspel där kryddan Melange som förekom. Det är en SciFi bok av Frank Herbert – ja, den blev film också – den heter Dune.

Bandet Spice of Life saknade alla former av begränsningar vill jag lova, vi var grandiosa! – och det mesta handlade om att ha kul. 

Det kunde hända att vi tyckte att det var dags för spelning och på en och samma dag fick vi tag i en krögare som ville ha band, trycka och sätta upp affischer och sen spela på kvällen, gage: tillräckligt med öl.

Såhär i efterhand, kanske det var lite mer hellre än bra även om vi var med på skivan Stjärnor i öster som var en lokal produktion. Så, plötsligt en dag startade ett tjejband i USA – Spice girls, raskt följt av Spice. Ingendera var något vi ville förknippas med och vi lade blixtsnabbt ner bandet.

Fastnade ett tag.


Nu tog det många år innan jag tog nästa steg i utvecklingen. Till viss del beroende på en årslång utflykt till Värmland. Helt enkelt livets skiften, barn, giftemål, utbildningar jobb och skillsmässa. Det enda musicerandet var rätt bleka framträdanden i hemmet och på gårdsfester.

Visskolan

Visklassen 2004

Det tog ända till 2004 då jag tog chansen och sökte till Visskolan. Dröm om min förvåning när jag kom in! Det var en enorm upplevelse, att få leva och andas musik 24 timmar per dygn tillsammans med likasinnade på en av Sveriges bästa musikskolor.  Där mötte jag en samling musikaliska galningar på. Det kan vara den mest älskvärda samling människor jag stött på. Vi levde och andades musik ett helt år och ingen gick oförändrad ur den upplevelsen.

Olika grupper

Den eminenta gruppen Los Heridos (de skadade)

Vi spelade i olika konstellationer och grepp avlöste varandra. Turnéer, framträdanden, viscafeér och musik, musik, musik. Gästlärarna gick inte heller av för hackor. Sven Bertil Taube, Christina Kjellsson, Stefan Sundström, Finn Zetterholm med flera.

Men framförallt var det Ingrid Hogman som gav mig och mina klasskamrater en trygghet och säkerhet i den egna förmågan att framträda med musik. Tack!

Efter visskolan

Det har fortsatt, i konstellationer om fyra, tre, två och en. Allt från den eminenta kvartetten Los Heridos som var världsberömda på hela Loka Brunn till det mer försiktiga Huvudbry där Martin Gustafsson och jag turnerade i Västergötland. Där sattes även mitt personbästa publikrekord eftersom publiken var på över 3000 personer. Sedan tuffade det vidare med Lokomotiv där jag och Mikael Wolfbrandt ingick. Mikael och jag har haft många spelningar ihop. Just nu är han ledig efter att ha blivit far, men jag är övertygad om att vi fortsätter att spela ihop – vi har helt enkelt för kul rent musikaliskt tillsammans. Numera kallar vi oss för Visartisterna.

Värt att notera 😉

Liten uppdatering. Laddade idag hem ett par mobilappar för not-träning, en för gehörsträning och en för att träna noter över gitarrhalsen. Dax att lära sig det nu när man passerat 27..

Idolporträtt för den egna karriären

Kategorier: Artister

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × tre =