En tid av lärande

Sista makroinlägget på en stund, inte för att det är tråkigt utan för att det finns andra saker att göra, måste ju få båten klar till sommaren och så mycket trädgårdsarbete som väntar på att vi skall få tid.

Jag kommer nog inte längre än såhär med rimlig ekonomisk insats.
Självklart skall jag ge mig in i växternas rike framöver xå men nu är det dags för sista humlebilden på en stund. Den gamla tesen om att inget slår praktiska övningar är nog sann. Genom att testa olika inställningar, belysningar och kombinationer av objektiv och mellanringar tycker jag mig nu hittat precis rätt. Det enda nu vore väl att lära sig hur man ska göra för att ”städa” modellerna. Alltså få bort skräpet från insekterna som verkar suga åt sig damm och partiklar oavsett hur försiktig man är. Men det får bli ett senare problem.
Över änd aut

p.s Klicka gärna på humlan och testa att zooma in… det är rätt häftigt att ett öga på 2mm kan bli så stort. Och så får du inte missa utvecklingen  – samma humla men nu med bakgrund och blommor i blick. Rulla ner bara

Mycket nöjd över hur skarpt det ändå går att få…
Nu med ny bakgrund och blommor i blick

Ännu mera macro

När man gett sig in i den här världen är det inte lätt att hitta ut.
För egen del blir det lätt att det uppstår en önskan om att jämföra med andras alster eller försöka se hur de byggt upp sina bilder. Jag vill ju xå ha knivskarpa ögon där varje facett i en insekts öga framträder  kristallklart.

Då får man börja från början och se var problemen finns. Närmast motivet sitter objektivet och där kan jag minska mängden ströljus genom att ta ett gammalt objektivlock och göra hål.. För stort hål.. fram med eltejp och vips blev det lite bättre.

Nästa steg, vibrationerna, hmm. Slutartiden? Spegeln? inget händer. Motivets underlag?
Jag provar att sätta en dämpning i form av en gummicord runt motivets ”hiss” och genast blev det någon liten skillnad.

Så ljuset. Ett gammalt fotopapper till en bläckstråleskrivare får bli reflektor i en välvd båge bakom motivet. Jag viker, klipper och tejpar, eltejp, eltejp, eltejp, och ta mig tusan.. ännu lite skarpare blir det.

Nedanstående bild är fotograferad med följande:
Nikon D5300 – Gammalt analogt Nikkor 35mm F/2.0 vänt bakofram med en Nikon 27.5mm distansring.  Kameran monterades på en Velbon super mag slider som jag vred fram med 0,5 mm per bild
Inställningar 3 s – F/16 – fokus inställt på oändligt
Belysning: en difuserad 10W LED-lampa riktad mot motivet, bakom motivet en välvd reflektor av vitt fotopapper. De 8 bilderna sattes samman i Photoshop.

Citronfjäril
Detalj av föregående bild, öga och antenn
Ännu ett utsnitt av första bilden, denna under ögat.

Varde ljus

När man fotograferar macro är uppenbarligen ljuset något som verkligen ger utslag.
Att som jag gjort förut – luta en golvlampa närmare och använda spotlighten på den räcker inte riktigt. Istället har jag nu fått låna två  hemgjorda 10W LED belysningar. Om det blev resultat? Jodå, bedöm själv.

Memento mori sa du..

Symbolik. Tre fåglar sittande i en buske

Rubriken är naturligtvis lite annorlunda i och med att det är en smula latin i den. Memento mori – kom ihåg att du  är dödlig.

Orden ingick i ett av de sista samtalen jag hade med min yngste son, någon månad  innan han dog. Han hade en tanke om att skaffa en tatuering över ryggen med de orden, jag tyckte de klingade lite negativt och hävdade att det borde gå att vända på det resonemanget lika gärna, kom ihåg att leva. Den latinska texten skulle då alltså istället bli    Memento vivere.
Själva utlösande orsaken till att minnet dök upp igen var  ett meditativt musikstycke av Miten & Premal – So Much Magnificence  som i varje fall får mig att tänka på hur mycket vi som lever har att vara tacksamma för – varje dag tillsammans med de vi älskar är en gåva.

Nåja, resten är historia och jag sticker inte under stol med att det var en mycket svart tid i livet, delvis bearbetad genom mopedturer, foton, texter  och  samtal med goda vänner.

Självklart blev det en eller annan dikt också och här nedan är en av dessa dikter som kommit till efter 2010-10-04. Innan dess hade jag ägnat mig åt någon märklig nedräkning där varje ny dikt fick en rubrik med ett klockslag där minuterna räknades ned medan timmarna var lite slumpmässiga. I efterhand känns det mycket obehagligt – är allt förutbestämt? Hur kunde dessa saker sammanfalla i tid så exakt?

Hela projektet började med 09.43 och när  det började närma sig noll kändes det allt mer obehagligt – hela sviten finns sparad på poeter.se  i form av en bok. Fortsättningen där jag bearbetar vad som hänt finns såklart även den på poeter.se Den heter Utan klockslag
Det är inte de ljusaste av mina texter, men de är äkta, med riktiga känslor undertill.

Memento mori sa du..

Av Roger M Carlsson Publicerad 2015-11-09 14:28  på poeter.se
 

Och just medan jag letar efter en mejsel
 (jag skulle ju bara laga en sak)

blir jag överfallen
 av ett vemod

vågor som slår in
 och svämmar över
 precis som Miten and Premal sjunger

minnen piskar som stormar
 och lämnar träden i mig kala

som blixtar från mark till himmel

there is so mouch magnificence

och jag ser dina ögon öppnas
 igen tillsammans med 
en millisekund av hopp

waves are comming in..

fast nu som genom tårar